... this is me
Jag hatar ordet kärlek, jag hatar allt som har att göra med kärlek. Ifall jag var en TVD vampyr, skulle jag stänga av mina känslor, för det är den enkla vägen.
Och jag vet, i denna bloggen har jag varit väldigt robotaktig för att få bättre bloggning, men jag står inte ut. Alla mina känslor inombords äter upp mig snart. Jag kan inte ha den perfekta bloggen, med okänslosamma inlägg, långa texter och där det ser ut som om jag har typ fabulous life, för så är det verkligen inte. Om jag ska vara helt ärlig, så mår jag inte alls bra psykiskt just nu. Kolla, jag sa det. Nej, ni i min klass som läser detta, jag mår inte bra. Och om ni bryr er, vilket ni troligtvis inte gör, så är det inget fel med det. För dagens samhälle är jävligt uppfuckat så varför vara förvånade?
Mina närmsta vänner vet nog vad som ofta är i mina tankar (vem) och i skolan kanske jag ser lugn och glad ut, men helt ärligt nu, let's keep it real. Det dödar mig totalt pyskiskt, och jag skojar inte nu. Jag lever inte längre, jag är inte samma gamla Linnea längre, iallafall inte på insidan. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara släppa allting och vara lycklig, men det känns som om världen hänger på mina axlar, som om när jag försöker släppa loss lite, så fuckar allt ur, som om alla bryr sig om vartenda misstag jag gör. Jag har JÄTTESVÅRT för att glömma saker, som idag när vi hade Kabaré så råkade jag säga ''vafan'' lite för högt, och i aulan hörs ju typ allting, jag är FORTFARANDE orolig för att någon skulle uppfatta det som stötande.. Egentligen skulle jag skrivit detta på en av mina låsta privatbloggar som jag använder som dagbok, men jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara ett skal. Jag vill bara få ut mig mina känslor så jag kan andas lugnt och älska livet. Och det är inte så att jag är galen bara för att jag känner såhär, förmodligen känner nästan alla tonåringar sig helt värdelösa i dagens samhälle bara att dom inte vågar visa det.
Och jag vet, i denna bloggen har jag varit väldigt robotaktig för att få bättre bloggning, men jag står inte ut. Alla mina känslor inombords äter upp mig snart. Jag kan inte ha den perfekta bloggen, med okänslosamma inlägg, långa texter och där det ser ut som om jag har typ fabulous life, för så är det verkligen inte. Om jag ska vara helt ärlig, så mår jag inte alls bra psykiskt just nu. Kolla, jag sa det. Nej, ni i min klass som läser detta, jag mår inte bra. Och om ni bryr er, vilket ni troligtvis inte gör, så är det inget fel med det. För dagens samhälle är jävligt uppfuckat så varför vara förvånade?
Mina närmsta vänner vet nog vad som ofta är i mina tankar (vem) och i skolan kanske jag ser lugn och glad ut, men helt ärligt nu, let's keep it real. Det dödar mig totalt pyskiskt, och jag skojar inte nu. Jag lever inte längre, jag är inte samma gamla Linnea längre, iallafall inte på insidan. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara släppa allting och vara lycklig, men det känns som om världen hänger på mina axlar, som om när jag försöker släppa loss lite, så fuckar allt ur, som om alla bryr sig om vartenda misstag jag gör. Jag har JÄTTESVÅRT för att glömma saker, som idag när vi hade Kabaré så råkade jag säga ''vafan'' lite för högt, och i aulan hörs ju typ allting, jag är FORTFARANDE orolig för att någon skulle uppfatta det som stötande.. Egentligen skulle jag skrivit detta på en av mina låsta privatbloggar som jag använder som dagbok, men jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara ett skal. Jag vill bara få ut mig mina känslor så jag kan andas lugnt och älska livet. Och det är inte så att jag är galen bara för att jag känner såhär, förmodligen känner nästan alla tonåringar sig helt värdelösa i dagens samhälle bara att dom inte vågar visa det.
Kommentarer
Trackback
